Orkar inte..
Varför har min mamma flyttat ihop med en karl som är över 55, men beter sig som en jäkla 5-åring???
Vad kan hon se hos honom egentligen, inte ens snygg ju.. :(
För det första så kanske jag ska berätta om intervjun igår..
Första intrycket var väl inte det bästa.. lagret var en anonym byggnad som inte var den lättaste att hitta, insidan av byggnaden var inte så mkt bätte.. :( Såg ut som det slagit ner en bomb i rummet där det satt 4 ekonomiassistenter och ändå hade de flyttat dit för 3 år sen eller nåt? Personerna var himla trevliga dock, men det faktum att jag faktiskt bara läst ekonomi det senaste åren och inte praktiserat nåt gör mig antagligen inte till nån het kandidat tyvärr. Skulle jag inte få jobbet så skulle jag nog inte bli överdrivet ledsen heller, faktiskt.. :)
Hade frågat mamma om hon kunde följa med som lite stöd på vägen dit (skönare och roligare att ha med sig nån som man kan snacka med), var nog en liten trafikfara på vägen dit med tanke på hur nervös jag var.. :( Men hon "kunde inte".. jag blev ledsen (mens på g.. *ler*) och tyckte hon "övergav mig". Igår kväll fick jag reda på av syrran att mamma istället följt med sin sambo ("5-åringen") till doktorn på en kontroll, han kunde absolut INTE åka själv.. *skrattretande* Så imorse ringde mamma och väckte mig, började tjata om mitt jobbsökande och lite annat.. irriterad som jag är på mornarna och ont som jag hade av den där jäkla mensen röt jag i åt henne och undrade om jag inte kunde få vakna först innan hon började tjata.. då började hon gråta och lade på luren???
Mamma har dagar hon inte alls mår bra, ont och stel i leder så hon knappt kan ta sig ur sängen vissa dagar, det 
här var visst en sådan dag.. men hur skulle jag kunna veta det?? *suck* Sen messade hon och bad mig att inte ringa henne nåt mer idag eftersom hon har ont.. så nu ska jag gå här och må dåligt för att jag "gjorde henne ledsen"? Och så har jag intervjuer och annat att förbereda.. fattar inte hur man ska kunna göra bra ifrån sig på en intervju när läget är som det är.. :( Messade i alla fall tillbaka till mamma och skrev: "Förlåt om jag gjorde dig ledsen och tack för att du bryr dig, men till skillnad från din sambo så klarar jag faktiskt av saker själv"
Kanske dumt att skriva det där om sambon, men skit samma.. han är en stor bebis och det behöver hon förstå! :)